Klubbens årsmöte hanns med på lördag eftermiddag när vi kommit tillbaka från utflykten.

Här följer en liten berättelse som en av deltagarna skrev:

RESAN HEM Liten berättelse av Lars Rydberg

Medan jag ändå bara sitter här och inte vet hur jag skall börja, så kan jag ju passa på att, skriftligen "och inför denna församling" tacka grabbarna för en givande träff med ett intressant arrangemang och vackert väder. (Fast dom var kanske något överambitiösa när dom förhandlade med vädergudarna).

Det var en imponerande maskin, den där långvågsstationen, som kunde sända radiomeddelanden ända till Amerika. Utan satelliter och andra moderna påfund. Och analogt t.o.m. Och ända in i "modern tid" användes den till att sända meddelanden till kapten Nemo och grabbarna.

Efter den förnämliga guidningen på radiostationen körde vi vidare på helt okända vägar och gator med korsningar, trafikljus, rondeller och bildrullar tvärs igenom Varberg ut till fästningen, där vi trakterades med ett mellanmål som gott och väl fyllde vårt energibehov, och allihop hittade vi fram tack vare att vi använde den metod som Higgins lärt oss. Löjligt enkelt egentligen. Det det räcker alltså om EN person vet vägen (lämpligen den som kör först), och att alla vet vem som kör sist, (i det här fallet: Micke, dagen till ära utstyrd i skrikgul väst).

Ja, Higgins ja! Jag har slutat att använda ordet "acceleration" i dagligt tal. Acceleration betyder nämligen någonting helt annat än vad jag trodde. Jag har förstått det nu, efter att ha sett (och hört) professorn demonstrera denna företeelse, låt vara lite improviserat men ändå fullt övertygande.

Det var en upplevelse som är svår att i ord beskriva så att andra än de som var närvarande förstår vad man försöker säga. Asfalten sprack och flög iväg och landade nånstans i andra änden av vägen, kontinentalplattorna rubbades så att det utbröt en ny tsunami (dessbättre inte så svår som den på juldagen -04), njurstenspatienter i väntan på operation kunde avbeställa sin tid hos kirurgen och även förbipasserande vanliga Svenssöner stannade till och deltog i folkets jubel.

Folk i allmänhet tror nog att såna här veteranfordonsentusiaster tillhör en gren av evolutionen som har stannat i utvecklingen, "bakåtsträvare" är en vanlig benämning. Tvärt om, skulle jag vilja säga. Det är dom som köper nytt som har slutat att tänka. Dom bara åker. Det är ju i våra kretsar som kreativiteten frodas på de mest skilda områden.

Jag själv t.ex, deltog ju under träffen i utprovningen den revolutionerande ekologiska avgasrenaren "ECCO-SMELL" (som beskrivs utförligare på annan plats) för att därigenom bidra så gott jag kan till att rädda vår miljö och därmed människans och de andra djurens fortsatta existens på vår planet även i framtiden.
Ecco-smell skall ju fungera som ett helt slutet kretslopp men på den här prototypen så var endast den främre förgasaren ansluten till recirkulationen och därför blev den bakre cylindern (alltså den som inte var ansluten) av någon outgrundlig anledning överbelastad, vilket förmodligen var orsak till följande:

Det blev en lång inledning men här kom jag på ett naturligt (och ekologiskt) sätt in på vad jag egentligen tänkte redogöra för, alltså vad som hände under hemresan.

Det hela började ge sig till känna lite smått redan när vi startade färden till radiostationen. Handtaget till ventillyftarmekanismen verkade lite "degigt" och gick nästan ända in till styret. Alltså, redan här borde jag ju ha förstått vad som var på gång, men första tanken var att motorn stannat i nåt sorts halvläge med ventilen halvöppen. (Första gången på 36 år, mycket troligt) Vid nästa kick var det helt normalt och motorn gick igång och jag tänkte inte mer på det. (Jag skyller på värmen).

Nästa gång det visade sig tänkte jag att det kunde vara den där originalvevstakslagerrullen som sitter inborrad och fastnitad i hävarmen under kamsläpan som lossnat och förmodligen lagt sig tillrätta i botten på kåpan och lyckligtvis inte gjort någon skada, eller kanske länkaget mellan främre och bakre hävarmen? Det måste vara någon form av solsting?.

Motorn gick emellertid och vi åkte hemåt. På motorvägen mellan Skara och Vara tappade den orken, så jag svängde in på en rastplats som vägverket placerat just där, utrustad med toalett och skötrum med tvål och varmvatten. Tack snälla vägverket.

Motorn gick, men spottade och small i bakre förgasaren! Tändstiften? Dom brukar olja igen när man kör sakta, och det hade vi ju gjort när vi körde runt i Varberg, men det var ju igår det? Ur med dem, rengöring, provstart, ingen skillnad, Borde jag ju ha begripit? Skyller på värmen igen, säkert 40 grader i
skuggan.

Nästa steg var brytarspetsarna. Dom hade jag inte kollat på flera år men efter att ha plockat bort lite kåpor och tändspolar och lock, så var det bara att konstatera att mina Opel-Ascona-spetsar var felfria.

Kunde det vara så att insugningsventilen inte stängde riktigt utan att det blåste eld tillbaka i förgasaren? Det stämde ju inte alls. Ett sånt fel uppstår inte helt plötslig, och det var ju kompression i motorn, och solen sken från en molnfri himmel. Jag hade ju verktygslådan öppen så jag tog ändå ringnyckeln och öppnade inspektionslocket och kollade om det fanns ventilspel, helt i onödan. Eftersom jag stod på knä och hade ringnyckeln i handen, så gjorde jag det som jag skulle ha gjort redan innan vi åkte till radiostationen. Jag tog av locket på avgassidan. Och där stod den! Stötstången. På sidan om vipparmen. Nitad och snedslagen och påminde mest om en sån där Ryman-skruv (Excentrisk justerskruv som såldes till "vedbodtrimmare" på 60-talet, när dom vill ha lite mera lyft i den gamla Volvon, Opeln, Forden et.c.).

I mitt fall blev det däremot inget lyft alls. Det var en föga upplyftande syn ha ha ha. Det var bara att plocka av sig mc-kläderna (det var säkert 50 grader) och hänga dem på tork och börja skruva. Lossa sadeln, bensinslangarna och ta bort bensintanken. Sen var det bara att bända upp vipparmen så att jag kunde pilla tillbaka stötstången i hålet igen. (Varför finns det inte delbara stötstänger)?

Alltså, här vi snacka ventilspel. Minst en ¼! Inte så konstigt att den hoppade ur läge. Ur med juster-skruven, pilla upp stötstången och konstatera att den blivit så tillplattad och misshandlad i nedre änden att hela kulan brett ut sig och krupit upp längs skaftet och efter hand lossnat i flagor. Det är svårt att beskriva, men änden på stången såg ut som en liten knytnäve med kraghandske. Och stången var en ¼? kortare än den ska vara.

Alltnog, jag hade säkert kunnat skruva ner justerskruven tillräckligt långt och sätta låsmuttern på under-sidan och på så sätt tagit mig hem, men en vis man sa en gång att det kan vara bra att ha lite smådelar med sig: Skruvar, muttrar, vajernipplar, en innerslang, en stötstång, järntråd mm. Ett gott råd som jag följde (tack Sören), så det var bara att plocka upp den lilla lådan och ta fram den nya (begagnade) stötstången, stoppa ner den i hålet, justera och se glad ut.

Hade jag nu varit som vanligt folk så hade jag skruvat på attiraljerna och åkt hem. Men för säkerhets skull så kollade jag de andra ventilerna för att förvissa mig om att det inte var fler överraskningar på väg. Ingen fara dock, men jag skruvade åt den ena skruven c:a ¼ varv. Låsmuttern var lite rund på fel ställe så jag fick inget bra tag med nyckeln, så för att kunna dra till den lite bättre, så backade jag tillbaka både skruven och muttern c:a 10grader, drog till muttern så gott det gick och se drog jag både skruven och muttern med båda nycklarna samtidigt. DÅ SPRACK MUTTERDJ..ELN. Tittade i den lilla plastlådan, men muttrarna låg i en annan låda. Hemma i garaget.

Normalt så hade jag kunnat ta låsmuttern från skruven till kopplings-justeringen på kickstartkåpan, för den skruven hade jag ju kunnat låsa med lite järntråd. Det var bara det att gängan i kåpan blivit strippad någon gång i tidernas begynnelse och omgängad med M12 eller nåt liknande. Locktite då? Hade jag inte heller, så det var bara att låna Agnetas 500:a och åka iväg tills jag hittade en mack (OK) som inte bara sålde chipspåsar, solstolar, Coca Cola, solglasögon, parfymerat bilschampo och rullande varmkorvar bredvid kassan, utan hör och häpna, dom hade faktiskt en vrå bakom kassan med lite överblivet snabblim, nån sorts universal-hjälpmighem-tanklock och faktiskt locktite mutterlås till ett pris av c:a 12000 kr litern. Efter en liten utflykt på så där 4 mil var jag tillbaka igen (med en Coca Cola-flaska också).

Med en kniv, en träpinne och en trasa tillverkade jag en bommullstopp som jag doppade i bensintanken och tvättade gängorna i vippan, muttern den var alltså inte i spräckt i två delar) och på skruven. Tänk om polisen sett mig. Då hade jag väl åkt fast för brott mot knivlagen. Alltså, lite olja på stötstången, Locktite i gängorna, snabbt i med skruven och justera till ett lagom spel och dra åt den spräckta muttern (ganska hårt faktiskt).

Det var 3 tim härdningstid till full styrka men efter 2 tim for vi. Det gick bra ända hem. Öppnade locket ett par gånger och kollade att muttern satt i samma läge.
Då har vi alltså lärt oss att vi ska ha lite Locktite i den lilla lådan eller ännu hellre: friska muttrar och skruvar i motorn och nycklar som passar och gärna några muttrar i reserv.